Sitter här halvsovandes och pimplar kaffe och funderar bokstavligt talat på livets mening..
Idag känner jag lite att musten har runnit ur mig. Kreativiteten har tagit slut och jag hänger läpp.. Just nu känner jag mig bara så sjukt less på allmänheten och dess synpunkter!!
Det känns som att livets alla dörrar står öppna framför mig. Eller kanske inte helt öppna, utan lite mer på glänt. Som om de alla lockar med sina erbjudanden och lovord, ger sitt ord på att just dessa ska leda mig dit jag vill.
Men vart vill jag?
Jag är så less på att känna denna gnagande känsla av att jag inte får leva mitt liv till fullo! Jag har så många drömmar och mål i livet men jag känner mig lika hjälplös och vilsen som en orienterare utan karta och kompass.
Jag vill börja studera, skaffa körkort, ut och resa, flytta till en starkare kommun och starta om på nytt med Tim, träffa nya människor, och framför allt leva livet som om varje dag vore min sista, men hur jag än planerar, vrider och vänder på allting så får jag alltid på något sätt en hård käftsmäll tillbaka till verkligheten!!
Jag vill ha ett annat liv än det jag lever idag, jag vill bara ta Tims hand och lämna allt, börja om från början, välja bort allt som slukar våran energi och endast spendera tiden och orken på det som skänker oss glädje!
Jag vill inte stå still och stampa på samma ruta år efter år, jag får inte ut någonting av att tex sitta på byns fik och diskutera det senaste skvallret, jag vill ha ut något mer av livet än det!!
Missförstå mig inte, det är absolut inget fel med att sitta på ett fik med sina nära och kära och prata lite skvaller men när det går över en viss nivå så kan jag inte ta det med en klackspark längre, närmare bestämt jag vill flytta från Bro för min gräns är nu nådd! (inte pga skvaller utan Bro har inget att erbjuda mig längre)
Jag och Tim har ställt oss i bostadsköer i andra kommuner vilket är vårat första steg mot någonting nytt, det kommer ta tid innan vi flyttar igen men det här är en liten start!
Det finns så många som inte vågar ta sina egna steg. De som försiktigt hoppar och gör allt för att trampa i samma fotspår som andra gör eller tidigare alltid gjort. Människor som gör allt för att vara den där pusselbiten som det alltid finns plats för och länkar samman alla andra. Likt ekon i en tunnel utan slut.
Allt för att vara skuggan till det fenomenala. Sitt eget jag är som bortblåst i virvelvinden om att vara någon annan.
Att vara någon är att känna sig själv. När man är sitt jag så har man bestigit livets allra högsta berg, helt utan tvekan. Är man sitt jag så har man lyckats nå så djupt in i en själv att man
lever med sitt hjärta i handen. Det hela handlar till absolut största delen om att dansa till sin egen melodi och inte hela tiden röra sig till de andras. Då blir man en spindel i de andras nät och att komma loss blir till en daglig kamp.
Därför måste jag bort, flytta och börja om! Starta om mitt liv så som jag vill leva det :)
Nej men nu fick jag hjärnstopp så nu ska resten av kvällen spenderas i soffan i Tims famn med en kopp av mitt nyköpta te och 2 kilo godis samt The office :D
Det suger hårt att vara förkyld, jag är riktigt jävla uttråkad, och det finns absolut ingenting att göra. Jag kan inte ens gå ut i köket utan att näsan rinner sönder och toalettrullen är den enda räddningen.
